En av de saker jag ångrar är att jag inte ringer min älskade mormor oftare än jag gör. Hon är som en andra mamma för mig. Orsaken till detta är att jag och min syster hade förmånen att ha vår egen mormor som dagmamma när vi var små. Vi behövde inte tillbringa dagarna hemma hos någon okänd person och tävla om uppmärksamhet med mängder av andra barn. Vi fick mormors fulla uppmärksamhet.
Dagarna långa byggde vi mörka kojor under borden, utforskade vinden och alla tyger och garnnystan mormor hade. Hon stekte plättar till oss, kramade om oss som bara en mormor kan göra, och vi fick sitta på varsin sida om henne när hon läste sagor för oss. Detta fortsatte upp i skolåldern och jag kan inte tacka henne nog för allt hon gjort för mig och min syster.
Hon är den enda mor-/farföräldern jag har kvar i livet och jag känner att jag borde ringa henne oftare än jag gör. Fråga hur hon mår. Låta henne veta hur mycket hon betyder för mig. Jag borde passa på att ta vara på hennes kunskap kring hur man lagar gammaldags husmanskost, hur man bakar rågbröd, hur man stickar sockor och stoppar söndriga hälar. Och jag borde skriva ner hennes historier från förr eftersom hon alltid lyckas berätta dom med sådan entusiasm att jag nästan önskar att jag levt då för att få vara med om allt hon upplevt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar